Ibland, eller oftast om jag ska vara helt ärlig, liksom flagnar en bild rent bildligt efter en tid. Mer eller mindre. Detta gäller i högsta grad om jag förvarar tavlan väl synlig, för medvetna och omedvetna betraktelser. Idealspannet för min (goda) relation till en bild är nog två veckor skulle jag tro. Sedan har definitivt skapelseprocessens lyckorus ebbat ut och den mer kritiska delen av en tar över. Detta förutsatt att det där ruset infunnit sig från första början såklart.
Alla som föresatt sig att skapa något känner säkert igen känslan. Ibland är fallet ner ganska mjukt, ibland hårdare. Och ibland tar det ganska lång tid innan det plötsligt går upp för en hur konstigt det där ljuset faller, eller att så ser ju inte de där fjädrarna ut i den och den måsens dräkt. Och så vidare. Men det har ju också en mening.
En av mina senaste besvikelser eller lärdomar kom till mig nu i januari sedan och motivet är min senaste "Fyrtavla. En bild med tre skärfläckor i en lite kylig aprilkväll som kom till i början av augusti i fjol, alltså i god tid inför Fyrens dag för en gångs skull. Mot de givna oddsen kände jag att den klarat sig ganska bra mot tidens tand trots att den varit med ganska länge.
Men idyllen fick sig en törn. För plötsligt en dag la jag märke till hur en av fläckorna som lyfter ena benet i ett steg samtidigt genomför detta på ett omöjligt vis. Ljuset faller nämligen så att man uppfattar det lyfta benet som det som är närmst betraktaren. Problemet är att jag har målat som att det till synes "bakre" benet skymmer en del av det främre, men detta är alltså en fysisk omöjlighet. Som en slags illusionistisk bild, vilket väl inte är att förakta i och för sig. Besvikelse är väl inte riktigt rätt utan jag blev väl mer förvånad över en sån märklig miss. Det tar ju dessutom bara någon sekund att fixa till den dagen andan faller på. Tills dess kan jag roas av tricket varje stund jag sitter i ateljén.
Andra saker är svårare att reparera. Jag får nu återvända till tavlan som fanns i fyren under hösten 2012. Denna gång var det också skärfläckor som var motivet, faktiskt från samma friska aprilkväll jag nämnde tidigare. Någon vecka efter Fyrens dag åkte jag ner till Falsterbo med den, en stor duk som precis gick att klämma in i min kombi. På samma vis fick den åka hem igen under tidiga vintern och den blev därmed föremål för mitt uthållighetstest för osålda konstverk, vilket är mer regel än undantag när det gäller skrymmande tavlor med tilltagen prislapp.
Skärfläckorna klarade sig ganska väl i sammanhanget, men efterhand började jag att reta mig på den i mina ögon lite starka färgsättningen. Till slut, när Fyrens dag återigen passerat och min tidsoptimism inte riktigt räckte till en resa för att köpa en ny duk, då tog jag fram den täckande vita akrylfärgen och gjorde processen kort med den grälla skymningen vid Ålasjön. En ny start, det kan ju inte gå snett. Och även om det inte är speciellt svårt att peta vidare på en bild för att bli mer tillfreds med den så jag kände nånstans att skärfläckorna ändå hade gjort sitt. Det var dags att gå vidare.
Ett ganska nyfunnet Falsterbomotiv fick ta över duken istället, nämligen en juvenil pilgrimsfalk som jag passade på att spana in samma dag som jag hämtade hem skärfläckorna året innan. Cirkeln var sluten. En lyckad återvinning och en pigg och fräsch inneboende till Fyren inför höstmånaderna.
OM det nu inte vore för det där ödesdigra telefonsamtalet jag fick några dagar senare. En konstintresserad dam från Skanör hade under Fyrens dag förklarat för personalen vid fågelstationen hur hon för ett år sedan sett tavlan med skärfläckorna, stött och blött och funderat och till slut bestämt sig och nu var mycket, mycket angelägen om att få tag på den...
Skärfläckorna på plats i Fyren, intet ont anandes...
Måla inte över pilgrimsfalken nu bara!
ReplyDelete