Mera vinterfåglar

Här kommer några vinterbilder till, gjorda för ett par år sedan: kungsörn, fjällvråk, blåmes, sidensvansar och gråsiskor. Nu har vi snö igen och jag är i full färd med att utröna vilka färger rödhakar har. Jag kommer långt med koboltblå, rå sienna och bränd sienna precis som till den vita snön. Jag ber att få återkomma i ärendet. /Måns

Vinterbilder

Inte mycket snö i södra Sverige men efter nyår kom det ändå  några centimeter. Det lyser upp och så kommer det lite fler fåglar till fågelbordet t.ex större hackspett och jagande sparvhök. Någon kilometer från mitt hus finns dungar där man "odlar" fasaner för jakt. Detta drar till sig ganska mycket rovfågel t.ex duvhök, ormvråk, röd glada och enstaka kungsörnar och havsörnar. Akvareller: Röd glada, Sparvhökshane, Större hackspett (alla 28*38 cm, Arches 300 gsm).

Skisser från fältet

Sedan 1983 har jag sparat alla fältskisser som gjorts inför levande motiv (oftast fåglar, inga planeringsskisser eller liknade som jag gjort hemma inför en start av en ny tavla). Jag har alltid en skissbok med mig ut i fält, dessutom har jag alltid en liggande vi fönstret i rummet där jag målar, det gör att jag snabbt kan skissa av fåglar som kommer förbi t.ex vid fågelbordet. Just nu använder jag de eleganta "Paperblanks" böckerna, handbundna med eleganta läderomslag, ganska dyra men oerhört trevliga att spara i bokhyllan.
Sedan i november 10983 har det blivit ca 4500 sidor med skisser. Det är mycket lärorikt att gå tillbaka till de lite äldre och se hur man utvecklats.

Sommarens vadare

Högsommaren kan vara ganska tyst och ointressant för fågelskådaren, men det finns som tur är en del arter som besöker södra Sverige  i juli i sina fina sommardräkter, de arktiska vadarna.

Myrspovar (akvarell på Arches 300gsm, 58*38 cm)

"Feltskisser"

Jeg må bare innse det: Etter seks år i Oslo, her jeg ennå ikke funnet min "local patch". Jeg har ikke funnet det lett tilgjengelige stedet der jeg kan sitte noenlunde uforstyrret i vakre omgivelser og skisse et variert utvalg av fugler. Det handler nok ikke minst om at jeg vokste opp på Jæren, fuglekikkerens Mekka i Norge, og om at jeg nok aldri kommer til å kjenne den samme dragningen mot barskogen som jeg gjør mot strandenger og våtmark. Det er hyggelig med en skogstur i ny og ne, men hjertet mitt hører det åpne, ville kystlandskapet til. Så hva gjør en stakkar som egentlig har lyst på mer tid til feltarbeid, men i lange perioder ikke kan sette av tid til å reise til de beste stedene? Vel, internett byr på muligheter. De siste årene har jeg øvd litt på feltskisser gjennom videoer som ligger på Youtube. De byr ikke på gode naturopplevelser, men gir god trening i å forholde seg til bevegelige motiver. Ja, og skulle fuglen lette, kan du få den til å lande igjen med et tastetrykk. En av skissene er inspirert av mongolloen (Charadrius mongolus) som for bare et par dager siden besøkte Lista i Sør-Norge, selv om jeg har tegnet andre individer.

Sjölejon

På öarna mellan Tasmanien och det australiska fastlandet har den sydafrikanska pälssälen sin östligaste utpost. Vi tog en båttur till Seal Rocks och fick se dem på några meters håll. Det var en stor utmaning att måla dessa viga kroppar utan att de såg ut som reklam för falukorv. Därtill är ju det australiska ljuset något helt annat än vad jag är van vid, för att inte tala om vågorna, som var flera meter höga trots att det inte blåste särskilt hårt. /Måns Sjöberg

Eftertankens kranka blekhet

Sedan några år tillbaka har jag ett återkommande uppdrag att måla en större bild som får hänga i anslutning till Fågelstationens publika verksamhet i Falsterbo Fyr. Jag vill ju gärna variera mig och presentera ett nytt motiv inför varje säsong och detta kombinerat med min talang för tidsoptimism har gjort så att jag lyckats missa den viktiga hållpunkten Fyrens dag de första åren. Egentligen är det kanske inte hela världen, men eftersom det är en av de mest välbesökta attraktionerna vid fyren under året känns ju lite dumt att inte vara färdig med tavlan inför denna helg i mitten av augusti. Bara att bli bättre på att jobba bättre alltså.


Ibland, eller oftast om jag ska vara helt ärlig, liksom flagnar en bild rent bildligt efter en tid. Mer eller mindre. Detta gäller i högsta grad om jag förvarar tavlan väl synlig, för medvetna och omedvetna betraktelser. Idealspannet för min (goda) relation till en bild är nog två veckor skulle jag tro. Sedan har definitivt skapelseprocessens lyckorus ebbat ut och den mer kritiska delen av en tar över. Detta förutsatt att det där ruset infunnit sig från första början såklart.

Alla som föresatt sig att skapa något känner säkert igen känslan. Ibland är fallet ner ganska mjukt, ibland hårdare. Och ibland tar det ganska lång tid innan det plötsligt går upp för en hur konstigt det där ljuset faller, eller att så ser ju inte de där fjädrarna ut i den och den måsens dräkt. Och så vidare. Men det har ju också en mening.



En av mina senaste besvikelser eller lärdomar kom till mig nu i januari sedan och motivet är min senaste "Fyrtavla. En bild med tre skärfläckor i en lite kylig aprilkväll som kom till i början av augusti i fjol, alltså i god tid inför Fyrens dag för en gångs skull. Mot de givna oddsen kände jag att den klarat sig ganska bra mot tidens tand trots att den varit med ganska länge.

Men idyllen fick sig en törn. För plötsligt en dag la jag märke till hur en av fläckorna som lyfter ena benet i ett steg samtidigt genomför detta på ett omöjligt vis. Ljuset faller nämligen så att man uppfattar det lyfta benet som det som är närmst betraktaren. Problemet är att jag har målat som att det till synes "bakre" benet skymmer en del av det främre, men detta är alltså en fysisk omöjlighet. Som en slags illusionistisk bild, vilket väl inte är att förakta i och för sig. Besvikelse är väl inte riktigt rätt utan jag blev väl mer förvånad över en sån märklig miss. Det tar ju dessutom bara någon sekund att fixa till den dagen andan faller på. Tills dess kan jag roas av tricket varje stund jag sitter i ateljén. 


Andra saker är svårare att reparera. Jag får nu återvända till tavlan som fanns i fyren under hösten 2012. Denna gång var det också skärfläckor som var motivet, faktiskt från samma friska aprilkväll jag nämnde tidigare. Någon vecka efter Fyrens dag åkte jag ner till Falsterbo med den, en stor duk som precis gick att klämma in i min kombi. På samma vis fick den åka hem igen under tidiga vintern och den blev därmed föremål för mitt uthållighetstest för osålda konstverk, vilket är mer regel än undantag när det gäller skrymmande tavlor med tilltagen prislapp.

Skärfläckorna klarade sig ganska väl i sammanhanget, men efterhand började jag att reta mig på den i mina ögon lite starka färgsättningen. Till slut, när Fyrens dag återigen passerat och min tidsoptimism inte riktigt räckte till en resa för att köpa en ny duk, då tog jag fram den täckande vita akrylfärgen och gjorde processen kort med den grälla skymningen vid Ålasjön. En ny start, det kan ju inte gå snett. Och även om det inte är speciellt svårt att peta vidare på en bild för att bli mer tillfreds med den så jag kände nånstans att skärfläckorna ändå hade gjort sitt. Det var dags att gå vidare.


Ett ganska nyfunnet Falsterbomotiv fick ta över duken istället, nämligen en juvenil pilgrimsfalk som jag passade på att spana in samma dag som jag hämtade hem skärfläckorna året innan. Cirkeln var sluten. En lyckad återvinning och en pigg och fräsch inneboende till Fyren inför höstmånaderna.

OM det nu inte vore för det där ödesdigra telefonsamtalet jag fick några dagar senare. En konstintresserad dam från Skanör hade under Fyrens dag förklarat för personalen vid fågelstationen hur hon för ett år sedan sett tavlan med skärfläckorna, stött och blött och funderat och till slut bestämt sig och nu var mycket, mycket angelägen om att få tag på den...

































Skärfläckorna på plats i Fyren, intet ont anandes...